Författaren Tone Schunnesson skriver om sexskildringarna i sin bok "Tripprapporter"Författaren Tone Schunnesson skriver om sexskildringarna i sin bok "Tripprapporter"
Författaren Tone Schunnesson skriver om sexskildringarna i sin bok "Tripprapporter"
Isabelle Ståhl skriver om "avförtrollat" sex i debuten "Just nu är jag här" Foto: SARA MAC KEYIsabelle Ståhl skriver om "avförtrollat" sex i debuten "Just nu är jag här" Foto: SARA MAC KEY
Isabelle Ståhl skriver om "avförtrollat" sex i debuten "Just nu är jag här" Foto: SARA MAC KEY
Författaren Malte Persson skrev om den nya posterotiska litteraturen hos Expressen Kultur Foto: ALEX LJUNGDAHL / ALEX LJUNGDAHL EXPRESSENFörfattaren Malte Persson skrev om den nya posterotiska litteraturen hos Expressen Kultur Foto: ALEX LJUNGDAHL / ALEX LJUNGDAHL EXPRESSEN
Författaren Malte Persson skrev om den nya posterotiska litteraturen hos Expressen Kultur Foto: ALEX LJUNGDAHL / ALEX LJUNGDAHL EXPRESSEN
Isabelle Ståhls "Just nu är jag här"Isabelle Ståhls "Just nu är jag här"
Isabelle Ståhls "Just nu är jag här"
Tone Scunnessons "Trippraporter"Tone Scunnessons "Trippraporter"
Tone Scunnessons "Trippraporter"

Vi vill bara inte ligga med er

Publicerad

För en kvinna född på åttiotalet har sexualitet alltid varit ett livsstilsprojekt. 

Därför vill författaren Tone Schunnesson skriva om kvinnor vars liv inte är i rörelse på grund av sex.

Malte Persson skriver i Expressen (19/7) om sexskildringar i litteraturen och tar min roman, "Tripprapporter", och Isabelle Ståhls "Just nu är jag här" som exempel på samtida skildringar av sex där njutningen är frånvarande. 

Kanske, skriver Persson, har skammen gjort comeback efter modernisternas skamlösa litteratur, och vi har inträtt i en posterotisk tid. Bara för att vi ligger hela tiden, menar Persson, betyder det inte att vi faktiskt vet hur vi ska skriva om att ligga.

 

LÄS MER – Malte Persson: Därför är det så svårt att skriva om bra sex 

 

Vad i det posterotiska slår an hos mig? För det stämmer att jag faktiskt inte är så intresserad av att skriva om sexigt sex. Det är inte en känsla av skam eller brist på språk för uppriktig njutning. Nej, i stället har det att göra med att vara en kvinnlig senåttiotalist. Min sexualitet har under hela min uppväxt varit en populärkulturell zeitgeist. 

 

LÄS MER: Tone Schunnesson om skrivande, tabun och droger 

 

"Girls" och "Sex and the city" skapade bilden av kvinnlig vänskap

Innan tv-serien "Girls" var "Sex and the city" den dominerande skildringen av kvinnlig vänskap på tv. Här skildrades sex som något otroligt roligt, upphetsande tillfälligt och glammigt snyggt.

Det knapplösa knullet var inte längre ett uttalat politiskt projekt, som exempelvis Agneta Pleijel skildrar det i sin självbiografiska roman ”Doften av en man”, utan blev under början på millenniet ett pågående livsstilsprojekt. I populärkulturen var kvinnor förbi själva frigörelsen. Nu kunde och ville vi ha sex som män, fast mer och bättre, och de här sexuella erfarenheterna gjorde oss intressanta.

Kanske som en backlash på det här har jag alltid intresserat mig för att skriva om kvinnor vars sexualitet inte är helt vänd mot den manliga blicken, genom att inte hänge sig åt den sexuella njutningen. När jag skrev "Tripprapporter" ville jag berätta om ett kvinnligt liv som inte främst var i rörelse på grund av ett rikt sexliv med män. 

Ett liv där min hjältinnas rövarhistorier runt lägerelden aldrig skulle börja med ”Du kan inte fatta va som hände när jag gick hem med XXX.” Den sortens rörlighet bygger ju fortfarande på att vara patriarkalt önskvärd.

 

LÄS MER: Tone Schunnessons "Tripprapporter" – en mardrömsfärd mot den stora tomheten 

 

Marie Calloway skildrar sexuell rörlighet

När jag läser Marie Calloways nyligen till svenska översatta debut ”Vad tjänade jag för syfte i ditt liv”, som Matilda Gustavsson skriver om i DN i relation till det posterotiska, kan jag inte hjälpa att himla med ögonen.

Inte för att texterna i boken är ointressanta, de drabbar mig på många sätt, men för att Calloways mest uppmärksammade novell ”Adrien Brody”, som är en some what autofiktiv skildring av ett sexuellt möte den unga författaren har med en äldre kulturkritiker i New York, skildrar just den här rörligheten som är kopplad till en mycket söndertjatad berättelse om heterosexuellt begär mellan unga, pigga kvinnor och slitna, gamla män.

Det som skiljer Calloways sexskildringar från till exempel "Sex and the city" är att de i likhet med den mer ”uppriktiga” berättelsen kring kvinnlig sexualitet som tagit plats i kulturen de senaste åren är vad Isabelle Ståhl menar att sexet och kärleken i hennes roman är: avförtrollat. 

När jag tänker på mina egna skildringar av sex mellan två personer eller när jag läser Calloways krassa förhållningssätt till utlösningen (att fotografera den med luren) verkar posterotiken hänga ihop med en ny sorts skrivande. Det är inte mer traditionellt autofiktivt eller självbiografiskt, men ändå ett skrivande som uppstått genom internet och att hela tiden förhålla sig till läsarens förväntan på ett ”sant” jag. 

Ett skrivande där det pågår ett ständigt spel mellan fiktion och sanning, vare sig det skrivs i romanen eller i Malte Perssons Tinderpresentation. 

 

LÄS MER: Tillsammans i dekadensen – Therese Bohman om Marie Calloways debut 

 

Harlequin och Lena Dunham

Harlequinromaner, eller annan storslagen litterär erotik som inte skäms för sig, har precis som allt intressant sex en ganska stor portion fantasi/ fiktion. Det är inte bara, som Persson skriver, i sexchattandet som gränsen för fantasi och verklighet suddas ut, det är i alla sexuellt ambitiösa möten.

Genom Lena Dunhams humoristiska kroppsrörelser, Calloways välkända kulturkritiker eller oss författare som fostrats på internet, dör en del av den fantasi som man traditionellt sett tyckt gjort sex sexigt, eftersom fiktionen ändå på något sätt måste te sig som verkligheten. Detta betyder inte att det nya sexet, med inåtväxta hårsäckar och nakenbilder tagna med hård blixt, är för alltid osexigt. Men det pågår en slags omförhandling. 

I viss mån är erotiken död i den nya tidens fiktion. Men jag tror också att posterotiken handlar om att punktera myten om att tjejer är helt galna i att ha sex med män, lika galna som män är i att ha sex med kvinnor (vilket av erfarenhet också verkar vara en sanning med modifikation). 

 

LÄS MER: Om Tinder-tidens vedermödor – Isabelle Ståhls "Just nu är jag här" 

 

Jag tycker mer det verkar vara en livsstil uppfunnen av en patriarkalt styrd marknad som desperat försöker hitta en viktig uppgift för mannen, när medelklassens kvinnor inte längre behöver äktenskapet för sin ekonomiska och sociala status. 

Istället tjänar man pengar på att fabricera en lika utlevande kvinnlig sexualitet som den som traditionellt sett varit manlig. Frågan är vad den här tillfälligheten verkligen innehåller, om något, och om den kan tillfredsställa oss in i själen.

I "Just nu är jag här" verkar den lika tom som nästan all vår livsstilskonsumtion. I ett försök att effektivisera intimitet har njutningen helt enkelt varit tvungen att stå tillbaka, både i våra privatliv och i vår litteratur. 

Kanske är posterotiken bara det här: den nu helt blasé kvinnan som gjort allt och kan berätta att det faktiskt inte var särskilt kul att knulla.

 

Tone Schunnesson 

 

Tone Schunnesson är författare. Hennes "Tripprapporter" kom 2016 och nominerades till Borås Tidnings debutantpris. 

 

LÄS MER – Therese Bohman: Idealiseringen av tjejgänget är kvävande   

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag