Johan Hakelius

Skumt med en offentlighet där så många sätter nazisterna i centrum

Publicerad

Och så har man matat twittermobben igen.

Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var en månad sedan jag skrev ett par texter om att det inte är en bra idé, det här, att göra nazister till huvudspelarna i svenskt politiskt liv. De är, trots allt, en liten avvikande extremgrupp. En liten avvikande extremgrupp som varje gång den visar sig, påminner den alldeles överväldigande stora majoriteten – så stor så man kan kosta på sig att kalla den "alla" – om varför den är en liten avvikande extremgrupp.

Få svenskar lockas av drömmar om folkmord.

Det var, till exempel, inte nazisterna som dominerade Almedalsveckan. Större delen av veckan var de inte ens där. Däremot hölls tusentals alldeles normala, demokratiskt hälsosamma möten och seminarier. Och när nazisterna väl dök upp betedde de sig på ett sätt som uppfyllde alla negativa förväntningar. Det var knappast någon politisk framgång för dem. Det var däremot en stor PR-seger för alla anti-nazister.

 

LÄS MER: Johan Hakelius: Nästan ingenting hade med nassarna att göra 

 

Det hot nazister utgör är kriminellt och våldsamt, inte politiskt. Häromdagen visade de det igen, utanför riksdagen. För hot och misshandel av det slaget har vi polis. Den behöver med all sannolikhet bli bättre på att möta systematisk våldsprovokation av små extremgrupper av det här slaget. Men risken för en nazistisk statskupp är minimal.

Jag tycker att det är bra att komma ihåg det. För talar man och beter sig som om nazisterna står för dörren i politisk mening gör man dem en tjänst. Man gör dem viktigare och centralare än de är. Man låter de mest bisarra extremerna sätta tonen i offentligheten. Man inför ett intellektuellt undantagstillstånd. Jag kan bara tänka mig två parter som har något att vinna på det: extremerna på andra sidan, som behöver tydliga hot för att göra sina vridna perspektiv till mittfåra. Och de aningen mindre extrema på samma sida som nazisterna, som i jämförelse framstår som moderata.

Den alldeles klara förloraren är under alla omständigheter det lugna, sansade, demokratiska samtalet. Det som fortfarande hyser något slags tilltro till att folk i allmänhet inte är nazister, precis under ytan. Att svenskarna bara står en "normalisering" från att sätta på sig armbindlarna.

Margit Silbersteins starka text i DN om sin familjs fruktansvärda öde, som var bränsle för twittermobbens aningen mindre välskrivna inlägg, går förstås inte att gå i polemik med. Varför skulle jag göra det? Jag är, likt de flesta svenskar, inte förintelseförnekare. Och det hon skriver har trots allt inte att göra med min poäng. Den bygger inte på att nazism inte är så farligt. Den bygger på att nazismen, trots sin avskyvärdhet, inte är ett stort politiskt hot. Och på det osunda i att framställa den som om den vore det.

Det är något skumt med en offentlighet där så många så hysteriskt propsar på att sätta nazisterna i centrum. 

Det är ju inte så att det saknas andra problem. Problem där svaren inte är lika självklara och där värderingar, till skillnad från när vi har att göra med nazister, inte nödvändigtvis är lika enkla att bena ut. Vi har en molande kris som gäller politikens och samhällsetablissemangens legitimitet. Den behöver vi lösa. Men då är det andra rädslor vi behöver tala om.

Det jag anar är en rädsla, inte för nazister, utan för folk i allmänhet.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag